Sista dagen… För den här gången!

Ja, självklart kommer jag tillbaka. Det är bara en fråga om när. Till hösten blir det en roadtrip med familjen genom Kalifornien och Nevada.

Lil” Buck Sinegal Blues Band lyckades få till ett riktigt bra sväng och när det kom in en tjej och spelade tvättbräda så höjdes temperaturen rejält i bluestältet. Lil” Buck är inte helt okänd i blueskretsar med sina 50 år i branchen och 16 av dem tillsammans med Clifton Chenier, zydecogiganten. Riktigt bra gitarist och grymt cool.

Jag tycker själv när jag läser genom bloggen att min glädje att få uppleva detta inte går fram riktigt och ändå tjatar jag på med superlativen, oerhört, fantastiskt osv. Jag vet inte om jag använt eufori än så jag gör väl det nu. Sista dagens upplevelser var så oerhört (där kom det igen) starka att jag det är svårt att sätta ord på det. Euforiskt!! Det låter bara löjligt i jämförelse med vad som hände i Bluestältet sista dagen. John Fohl, Johnny Sansone och ANDERS OSBORNE!!! Herrejävlar, jag önskar att jag kunde få dela denna upplevelse med flera. Jag har gått och nynnat på en av mina favoritlåtar sedan jag kom ner till Nola, Summertime in New Orleans. En otroligt vacker kärlekshistoria skriven av Anders O och det är många gånger jag lyssnat på den med en svår längtan ner hit. På gränsen till besatthet skulle jag vilja påstå. Han introduserar, Summertime in New Orleans och börjar spela. Han gör en version av låten som är så stark att vuxna män och kvinnor gråter runt omkring mig. Jag märker det för att jag gråter själv och tittar mig omkring för att se om någon stirrar på mig. Folk är paralyserade av kraften i melodin och framträdandet. När han spelat färdigt låten bryter han själv ihop. Han känner vad som händer inne i tältet. Det är för starkt och han kan inte hålla emot. Det tar någon sekund innan folk fattar vad de just fått uppleva under de senaste 4-5 minuterna, sedan ställer sig alla upp och ger sin egen Anders en stående ovation. Han är ofattbart stor här nere och i Sverige är det inte många som känner till honom. Vi måste få honom till Peace&Love, det är bara så.

Förutom ovan nämnda så blev det lite Dr John, skönt sväng tycker jag och jag gillar honom mer live än på skiva då det gärna blir lite för överproducerat, John Mellencamp var ok men det fattas något. Det blir tråkigt väldigt fort. Arlo Guthrie, jag har fått en ny idol. Vilken härlig man och musikant. Jag kommer defenitivt att lyssna igenom den katalogen. Som en Dylan med charm.

Bilder och filmklipp kommer om någon dag.

Det blev en lugn kväll med lite shopping och mat.

Jag sitter på flygplatsen i Newark när jag skriver detta och kanske blir det sista gången för denna resa. Kanske jag fortsätter blogga, jag vet inte. Jag vill tacka de som gett kommentarer och visat intresse för min resa och mina upplevelser. Det värmer. Stort tack!!

See Y’all

Lördag och festival igen

Dagens schema var på förhand inte lika späckat som igår men som vanligt är det det oförväntade som alltid blir det minnesvärda. Var till intervjuscenen och fick vara med om en speciell upplevelse. Arlo Guthrie intervjuades och han berättade historier om sitt liv. Han är Woody Guthries son och bara det är ju nästan overkligt. Hans far var med och skrev den amerikanska musikhistorien tillsammans med sådana som, Ledbelly, Son House, Sonny & Terry, Blind Lemon Jefferson, Rev. Gary Davis, Robert Johnson, Big Bill Broonzy osv. Arlo har träffat flera av dessa numera bortgångna hjältar och ni som har följt mitt och Boppens projekt Bluesresan vet ju att det är precis detta den föreställningen handlar om. Det var magiskt och med en rejäl dos humor. Han spelar på söndag i bluestältet och det vill jag inte missa.

 Arlo Guthrie

Alvin Youngblood Hart i bluestältet var riktigt bra. Tungt, tajt och grym energi. Såg några låtar med Bon Jovi och sedan var det dags att försöka hitta plats i bluestältet igen och det är inte det lättaste vill jag lova. Begränsat med platser och man får inte stå eller sitta på golvet. Nu gör ju folk det ändå men det är alltid svårare för någon som ständigt har Luther knackandes på axeln och påminner om att man skall göra rätt för sig och inte bryta mot regler. Nu kanske inte jag är det perfekta exemplet på det men han finns där och det infinner sig en tvekan vilket gör att andra hinner före.

Nu var det dags för Robert Cray och mina förhoppningar var väl inte jättehöga. Har sett honom förrut och blev inte imponerad då. Jag lyckades hitta en bra plats och en stor överraskning väntade. Han bjöd på en själfull resa genom moll och dur och ett fenomenalt gitarrspel. Hans sångröst är bland de bästa i genren och det visade han verkligen prov på här. Vilken närvaro. Jag blev helt tagen av hans uttryck. Det är vid sådana här tillfällen som liv förändras. Känslorna blottas och jag kan tänka mig hur religiösa människor känner när de blir frälsta. En stor anledning till att jag inte vill vara medlem i kyrkan är just detta. Jag kan inte delta i cermonier och påstå för en frälst människa att jag tror på gud när jag inte gör det. Helt enkelt för att jag hyser en så stor respekt för dedikerade människor och känner mig då som en hycklare mer än någonsin.

Tvingades skynda ned till House of Blues i French Quarter. Hade bokat biljetter till Keb Mo” och det började 21.00. Förband igen men denna gång var det en tidig start för Keb Mo’. Han kom igån 22.15 och återigen blir jag sådär totalt golvad av ett uppträdande. Helvetes jävlar vilken man. Maken till tajming har jag aldrig sett.  Två sådana här känslourladdningar på samma dag det är nästa för mycket för Mr. Stoneface. En dag kvar dock och var skall det här sluta. Kvar är Anders Osborne igen, Arlo Guthrie, John Mellencamp och kanske någon överrasking. Sen blir det att packa och förbereda för hemresa.

Festival

Då var det dags. Det är en speciell känsla som infinner sig. Folk är upprymda och förväntansfulla. FESTIVAL! Jag blir nog aldrig för gammal och trött för det =0) Vilken start sedan. Fick nästan springa för att hinna med och det fick bli lite av mycket denna första dag. Häng med nu, John Cleary, Jeff Beck, Robert Plant, Wyclef Jean, Keb Mo’, Tab Benoit, Mumford & Sons… De sistnämnda är riktigt stora här i US och folk pratar om dem överallt. Jag hade ingen riktig koll på dem men av det jag hörde så lät det riktigt bra. En klart hyfsad start på Jazzfesten =0)

 Keb Mo” på scenen i bluestältet, Jazzfest.

Jag är snart 44 år gammal, jag har rest i stora delar av världen och oftast på egen hand, med ryggsäck och snål budget. Jag har fått uppleva saker på mina resor och på hemmaplan, både glada och mindre glada. Nej, ni behöver inte vara oroliga. Det kommer ingen djup levnadsskildring med inslag av svår hybris. Jag vill bara konstatera att trots denna livserfarenhet så är jag lika stor idiot i alla fall. Om man skall vara ute en hel dag i solen i den Amerikanska södern så kanske man bör skydda sig på något sätt. Solskyddsfaktor, kläder… Ja ni vet. Tror ni den erfarne mannen gör det. Nej icke då. Denna dessutom flintskallige man ger sig ut i den stekande solen utan solskyddsfaktor och något på huvudet, men han passar på att sätta på sig ett linne dagen till ära så att armarna skall få sig en rejäl dos med bränna….. Behöver jag tillägga att det blev en tidig kväll och bara några få timmar sömn pga smärtan?? Rätt åt mig tycker jag. Det blir till att sova en annan dag.

Torsdag och Anders Osborne x2

Var tillbaka till den alldeles utmärkta skivaffären, Musikfaktory, men inte för att köpa skivor utan för att gå på konsert. Johnny Sansone spelade munspel och sjöng så nackhåren reste sig. Riktigt tung blues med rötterna djupt nere i Deltamyllan men med en tydlig tuch av munspelslegenderna som var med och gjorde Chicagobluesen berömd. Inte nog med det som kompband hade han Anders Osborne på gitarr och Stanton Moore på trummor! Så till slut fick jag se Anders Osborne live fast inte som huvudakt. Riktigt bra var det i alla fall.

 Scenen på Musicfaktory och från vänster, Johnny Sansone, Stanton Moore och Anders Osborne.

 Anders Osborne

Inspirerad av uppelevelsen nere i French Quarter åkte jag hem och bokade biljetter till kvällens konsert med Anders O på The Blue Nile. Klubben ligger på Frenchmen st, ett kvarter som inte är lika hysteriskt på kvällarna som French Quarter och det är bl.a hit de infödda går för att roa sig. Infödingar? Stressade dit helt i onödan såklart… Stod på websidan att det skulle börja 21.30 men det började 22.30 och då med förband….. Anders skulle gå på ca. 1.00!? Tyvärr finns inte samma energi kvar som i 20 års-åldern så gamgubben hade redan börjat jäspa. Men skam den som ger sig, jag kan vara jävligt seg. Förbandet var ointressant så jag strosade runt på Frenchmen. Gick på The Spotted Cat som är ett ställe man bör besöka i Nola. Härlig atmosfär och bra musik.

 The spotted cat

Till slut var det dags. Magiskt, Stanton Moore trio värmer och bygger upp stämningen med tre intstrumentala låtar. Sen kliver han in i hela sin prakt. Skäggig och vikingalik. Han sätter igång en rythm och gungar igång på sitt karakteristiska sätt. Att det kan svänga så med bara en strata stämd i ett öppet D och en överstyrd rörförstärkare. Haleluja!

 Anders in aktion.

Det är så tungt och suggestivt så man sätts i trans från första sekund. Så här fortsätter det i 2,5 timmar och då har jag glömt bort för länge sedan att jag höll på att somna stående redan 22.00.

Gick hela vägen hem. 50 minuters rask promenad och jag var i säng 04.45. Sedan upp igen 09.00 för nu var det dags för FESTIVAL!

Sandra Bullock, Riverboat Queen

Ännu en cykeltur och idag cyklade jag åt andra hållet in i de fina kvarteren. Här har filmstjärnorna sina fina hus och jag cyklade förbi Sandra Bullocks hus och agerade paparazzi. Inga bilder på Sandra men dock på hennes hus. Såg även John Goodmans, Brad Pitt och Angelina Jolies hus. Cyklade längs Mississippi floden och fick några bilder på en riktig hjulångare, A riverboat queen, såg däremot ingen Proud Mary… Var in på en skivaffär rekomderad av Bukta själv och som vanligt var han helt rätt ute. Köpte lite plattor med cajun och zydeco musik. I morgon spelar Anders Osborne inne på skivaffären och jag kommer självklart att vara där.

Ikväll blir det Chickie wah wah hade jag tänkt och vi får se om jag träffar på lite dalafolk där. Yngström med sällskap anländer idag eller imorgon så ev får jag höra lite underbart dalmål igen. Konstigt att man kan sakna det bara efter ett par veckor…

Walmart, tänder, cykeltur och Morfar Erik

Allt kan ju inte gå på räls. Igår bet jag sönder en tand när jag var och käkade. Helvete, helt fel ställe att vara på var min första tanke. Än så länge har jag bara lite ilningar och det det har jag ju haft ett tag så det är inte någon större skillnad. Hoppas det håller tills jag kommer hem.

Besökte Walmart idag för första gången. ICA Maxi i staterna skulle man kanske kunna säga. Men här kan man tex köpa deg på burk som bara är att baka av i ugnen när man kommer hem. Såg exempelvis kanelbullar på burk…. Handlade lite frukostprylar, frukt och grönsaker, vatten, en kalkonsandwich, ett par skor, och ett par tofflor. Summa, 128:-. Helt jävla otroligt billigt. Helgrymma cyklar för 500:- med feta däck och fatboystyre. Kände en viss köphysteri komma krypande och skyndade mig där ifrån.

Hyrde en cykel, för övrigt en likadan som fanns på Walmart, och gav mig ut i New Orleans på två hjul. Perfekt färdmedel och samtidigt får man ju lite motion. Cyklade upp till Fairgrounds som är festivalområdet för Jazzfesten. Kul att se lugnet före stormen. Blir nog en tur imorgon med.

Morfar finns med mig och jag har nog fått mycket av honom när det gäller att gå och cykla. Vi hade ju ingen bil så skulle man någonstans var det bara att gå, cykla eller ev. ta en buss. Innan jag cyklade själv så blev det många mil på pakethållaren. Det var inte frågan om några barnstolar där inte. Ett fast tag runt morfar Eriks midja sen var det bara ”Håll ut fötterna” som gällde. Han hämtade mig t.o.m vid första snedfyllan i tidiga tonår på cykeln. Fattar fortfarande inte hur han bar sig åt, men han skjutsade mig på pakethållaren hem från Klackskolan till Majorsgatan på pakethållaren. Vilken klippa! Kommer nog mer historier om honom. Han har varit väldigt närvarande den senaste tiden och troligvis följer han med mig på min resa både i det stora och det lilla. Jag känner det starkt. Kärlek!

Beställde biljetter till Keb Mo” på House of Blues. Han spelar även på festivalen men det kan ju var kul att ha sett en konsert även där. Keb Mo” är en av mina absoluta favoriter för tillfället och tillsammans med Anders Osborne är han en stor anledning till att jag är här. Anders spelar på torsdag på The Blue Nile på Frenchmen st och jag är såklart gjuten. Detta har jag längtat efter väldigt länge.

Clifford Antone

En liten historia om en stor man som betytt så mycket för så många.

Clifford Antone 27/10-1949 – 23/5-2006

Clifford föddes alltså knappt två månader efter min kära mor och gick tyvärr bort alldeles för tidigt i maj 2006. Han föddes i samma stad som Janis Joplin, Port Arthur och växte upp där tillsammans med sina föräldrar och två syskon. I slutet av sextiotalet flyttade han till Austin och studerade på University of Texas. Han hade en förkärlek för Texasblues och 1975 öppnade han sin klubb Antones. Den stora anledningen var för att det skulle finnas ett bra ställe för hans idoler att spela på. På öppningskvällen hade han Clifton Chenier där, The king of zydeco. Det blev succe direkt. Unga och oerfarna som de var fanns det ingen tanke på att det skulle bli en sådan folkstorm. De hade inte bokat upp några andra artister. Det skulle visa sig att det var det minsta problemet. Under åren som gick var Antones stället alla stora artister i genren spelade på när de hade vägarna förbi.

Muddy Waters, Jimmy Reed, Willie Dixon, John Lee Hooker, Fats Domino, Sunnyland Slim, Hubert Sumlin, Eddie Taylor, Walter ”Shakey” Horton, Buddy Guy, Junior Wells, Pinetop Perkins, Albert King, James Cotton, Calvin Jones, Willie ”Big Eye” Smith, Bobby Blue Bland, Albert Collins, Barbara Lynn, Clifton Chenier, Miss Lavelle White, Lazy Lester och B.B. King, alla har spelat där.

Men den stora kulturgärningen var ände den plantskola som Antones blev. Clifford inspirerade och såg till att hans kompisar i Austin fick spela med sina idoler. Exempel på artister som börjat sin karriär på Antones är, Stevie Ray Vaughan & Double Trouble, Jimmie Vaughan, Angela Strehli, the Fabulous Thunderbirds, Derek O’Brien, Lou Ann Barton, Guy Forsyth, Doyle Bramhall II, Sue Foley, Bob Schneider och Charlie Sexton.

På senare år startade Clifford, American youthworks som är en organisation för barn med speciella behov. Efter Katrina var han en bland de första som insåg att det behövdes hjälp snabbt och drog igång en hjälpgala, Neighbors in Need, för att samla in pengar till de behövande.

Clifford älskade att undervisa i musik och att skriva. Innan han gick bort hade han precis startat ett projekt att skriva en bok om bluesens och rockens historia. Synd att han inte fick slutföra det…..

En beundransvärd man, R.I.P and may the blues be with you.

Mycket att fakta ovan är tagen från Cliffords hemsida och filmen om Antones. Jag rekomenderar varmt den filmen för de som är musikintresserade. Den finns på Söderforsgatan.